Klantighet, eller bara otur.

Jag cyklade igår. Från mitt hem till en kompis. Det snöade så hårt att mina byxor var helt täckta av vitt puder på fem minuter. Vid tågrälsen var bomen påväg uppåt, istället för neråt (som den brukar vara). Jag såg någon gå där. Någon som kändes bekant. Jackan verkade inte vara rätt klädseln i övrigt kändes inte praktisk nog. Jag tittade så noga jag kunde, så noga det gick utan att göra bort sig. Det var nog inte personen som jag trodde. Jag cyklar vidare. Kommer fram, kollar på fotboll, spelar fifa, cyklar hem.

Har inte fått svar på mitt sms på hela dagen och kvällen. Kanske var det henne jag cyklade förbi ändå. Kanske är det jag och inte du som är ignorant. Det är något som vi aldrig kommer att få reda på. Jag kan inte skriva till dig förän du har skrivit till mig. Jag kan liksom inte med att vara den där killen som inte fattar när det är dags att lägga ner.

Jag fattar istället nu, att det är dags att lägga ner. Att leta efter en ny famn att typ... famna om.

Sommaren, som den vad då.

Vi sprang på en äng. Det är så jag minns det nu. I själva verket så sprang vi på en gräsplätt, en fotbollsplan, rakt fram. Till en grind. Som jag minns det så hade jag rött hår som blänkte och hon, gyllenblond och lika lång som jag. Lite filmiskt. I detta minne, eller i denna efterkreation, känns det som att allt var perfekt, idyll. Jag och Linda, min kusin, sprang, fort. Vi var på en kamping, där mina kusiner, min moster med hennes man hade en husvagn. Vi var ofta där, jag och min familj. Hälsade på, badade, lekte. Fest för de vuxna på midsommar, lek vid vattnet för oss unga. Vi sprang där många gånger. Linda, min kusin, fick alltid ett litet försprång. Hon vann alltid. Försprånget var alltid större i mål. Jag sa att det inte hade minskat något när hon retades. Att vi var lika snabba. Lögn, Linda, min kusin, en tjej, var snabbare än mig. Löjligt. Det fick ingen veta före nu.

Undrar hur sanna mina minnen från denna tiden är. Jag kanske var arg, arg som ett bi. Det kanske regnade och Linda kanske inte alls hade något filmiskt hår. Hon kanske hade äckligt hår. Det spelar mindre roll, det är ju minnet som räknas, eller?

Jorå s'att.

Time to spread the word.

Jag har nu ransakat mig själv. Tänkt läst, tänkt, läst igen. Resultat: Det blir inte töntigare än detta, men jag tog bort ett inlägg. Jag skämdes lite för det.

Nu ska du ut, jag ska blogga mer intensivt om jag orkar, såklart.

Tackskaduha.

Ut med det gammla...

Sitter och summerar det gågna året ihop med p3populär. Skillnaden mellan dem och mig (förutom att jag inte direktsänds) är att de summerar årtiondet. Jag, året. Det räcker.
Så här kommer en liten del av mitt liv iår.

Jag har blivit 23 år gammal, inte skaffat barn, inget hus, ingen tjej osv. Jag har spelat fotboll, i två lag. Jag har vunnit 2 serier, en med varje lag. Division 6 båda gångerna. Jag har fått ligga, jag har fått inte ligga. Jag har vart på en och annan dejt. Jag har suttit själv hemma en del. Skrivit låtar, blivit bättre på gitarr, blivit dumförklarad, ätit penicilin, blivit kallad märkvärdig, blivit av med kompisar. Jag har också spelat upp min musik för människor, människor som faktistk gillade mina låtar. Ja, listan kan göras lång, men där är några av mina göromål i år.

2009 får ändå ett klart godkänt. Kanske 3/5, vissa delar får femmor, vissa ettor osv. Sammantaget 3/5. Nöjd.

Ah. Höll på att glömma. Jag har ju faktiskt jobbat och klarat tentor också.

Tack.

Minns. Känner. Gör. Ingenting.

Satt på min kammare förut, precis som nu egentligen. Kammaren som en gång var min syrras rum, syrrans och hennes dotters. Rummet som från början var mitt, innan jag bytte rum. Hemma hos mamma och pappa. I västergötland. Jag har bott ganska länge här, i Götene. Det har hänt så mycket här, i Götene, i Skara, i Lidköping, i Skövde. Jag kommer att tänka på tjejer, ex (eller vad de ska kallas). Minns en speciellt mycket. Tänkte skriva några rader om henne. Kommer skriva en låt om henne, förmodligen.

Ditt namn. Det var annorlunda, nästan ett tant-namn. Vi introducerades för varandra genom att jag blev puttad in i dig, ganska hårt. Jag bad om ursäkt. Du skrattade lite. Jag tänkte nog att detta är kört, jag har gjort bort mig. Jag är full. Som fan. En lagkamrat kom fram och presenterade mig för dig (han trodde att det behövdes och det gjorde det väl). "Det här är Daniel, white trash". Vad fan menade han? Att jag var det. Snällt av honom. Du skrattade, det var charmigt. Jag tänkte vi kunde snacka lite, tog en öl, pratade. Hade trevligt. Vi gick till en närliggande lekplatts, utomhus, kallt. Tog en cigg. Jag rökte mest för att framstå som häftig. Senare åkte vi hem till mig, efteråt. Jag sa jag skulle fixa skjuts åt dig. Smart. Det hände inte så mycket. "Om vi ändå ska ses igen så kan vi lika gärna sova", sa du. Gött tänkte jag, ses igen alltså. Bra.

Turbulent. Det var några mil mellan oss, men vi träffades på helger. Det funkade. Jag hade dig, vi var väl inte ihop, fast vi gillade varandra, mycket. Vi gick på en konsert, Anna Ternheim, hade trevligt. Jag sov över, tänkte att vi är nog typ ihop. Det var vi nog, typ. Fast jag hade drabbats av något, något konstigt. Jag ville ha någon bättre, kanske var du för bra. Kände mig lite underlägsen på något sätt. Eller så var jag bara lite rädd för dig.

Efter ett tag, en del saker hade hänt. Inget allvarligt, lite för mycket småsaker. Vi lade ner. Vi fortsatte höras, bråkade om ingenting. Beslöt att nu hörs vi inte mer. Tog bort varandras nummer. Du skaffade kille. Vi sågs ute, du var påväg hem med mig. Vi skulle börja om, start over. Din kille ringde, du gick av bussen och gick hem och ut ifrån mig, trodde jag.

Ett år senare, nedslagen av ett annat nederlag. Fest i min lägenhet. Mess från hyresvärden: "Sänk!" Jag svarade: "Okej." Telefonen ringer, jaja, jag sänker lite till. Kollar displayen, känner igen nummret. Många treor. Hmm, är det, kan det vara, nej det är inte möjligt.
"Hallå, det är Daniel."
"Hej, det är Hetta." Vi pratar ganska länge, hon skulle dumpa sin kille och ville kolla hur allt var. Jag tappade fattningen helt erbjöd henne husrum tills hon hittar eget. Hon tackar ja. VI bestämde oss för att höras imorgon. Yes, nu har jag henne, äntligen. Va, vad var det för tanke, var det så jag hade känt? Idiot. Skickar ut folket somnar.

Messar dagen efter, vågade inte ringa ifall hon var upptagen. "Hej, vi kanske inte ska höras mer. Jag kommer nog inte göra slut med min kille. Ha det gött!"
Det var för dåligt för att vara sant. Nu satt man där med; baksmälla, ångest och en diss fetare än den värsta av dissar. Men ändå så kan jag inte bli sur eller. Arg. Det var jag som sabbade från början. Trots allt.

Såg en bild på henne idag. Fortfarande sötare än en pigelin och förmodligen gladare än någonsin.

Tack för allt, Henrik!

Det är med viss motvilja som jag läser articklarna om att Henke slutar spela fotboll. Det är inte förvånande, inget jag tappar hakan för. Det känns ändå inget vidare att konstatera att han lägger av. Vem ska man nu heja på i allsvenskan, Hysén?

Tack för alla mål, tack för en härlig, lång show, tack för en CL-titel, tack för allt!

Det är nog många som känner att det var dags för honom att lägga skorna på den berömda hyllan. Det är nog många som tycker att han borde gjort det tidigare. Men det är allt för sällan en sådan stor spelare fostras, när det väl händer så har man har rätt att hålla på hur länge man vill. Har man uppnått sådana fantastiska framgångar så har man rätt att spela innebandy istället för att springa livet ur sig på en snöig konstgräsplan. Man har rätt att tacka nej till landslaget och ångra sig... och ångra sig igen... och kanske en gång till.

När man spelar fotboll på min nivå så kan man ibland, likt ett barn, leka att man är stora spelare. Låtsas att man är Henrik Larsson, Etoo, Henry eller vem som helst, kanske leker vissa att de är Materazzi, vad vet jag.

Undrar om han vet om det, vilken förebild han är för unga som gamla? Och om han vet det, undrar hur det känns. Undrar hur det känns att veta att folk, unga som gamla, leker att de är honom?

Han nådde rakt in i den svenska folksjälen, alla svenne-bananer som man någonsin kan tänka sig gillar honom. Eller åtminstånde gillade honom. Det är inte illa att kunna svara så tråkigt på intervjufrågor som han och ändå kunna komma undan med det. I Sverige ska man inte vara tråkig eller dryg, men Henke hade förmodligen förtjänat en sådan status att han faktiskt fick det. Vara lite dryg.

Jag vet att jag som barn lekte att jag var Henrik Larsson, jag hade tröja nummer sju för att han hade det. Henrik var min pappas idol då (förmodligen nu också), han blev såklart också min idol. Pappa vet ju oftast bäst. Jag sprang omkring och lekte att jag var Henrik Larsson. Och om jag tänker efter riktigt ordentligt, om jag är helt ärlig mot mig själv, så gör jag det än.

Det hade varit en skön känsla att få berätta för honom hur mycket han betytt för mig, vilken sann idol han faktiskt är. Hoppas att den dagen kommer, tills dess. Tack så hemskt mycket King Henrik

Thoughts

Man undrar ju faktiskt vad du tänker. Man undrar ju om du har några slags förväntningar alls. Kanske hoppas på samma som jag, kanske vet att ingenting, ingenting, ska hända. Du kanske hoppas att på mer än vad jag hoppas på. Du kanske hoppas på mer än mig. Möjligheten att du inte ens reflekterat efter att ha svarat ja finns också. Tackade liksom ja slentrianmässigt. Enbart för att du inte var uppbokad.

Du kanske vill vara lite snäll, du kanske inte alls vill vara snäll. Du vill för att du vill, säger ja, för att du vill och kan.

Inför en första, eller andra träff hoppas man väl inte på så mycket. Det hoppet man sätter är nog att slippa ha tråkigt en stund. Man hoppas inte på blixtförälskelse, kyssar, rosa moln.

Vad hoppas jag på då? Att ha trevligt en stund tror jag.