Minns. Känner. Gör. Ingenting.

Satt på min kammare förut, precis som nu egentligen. Kammaren som en gång var min syrras rum, syrrans och hennes dotters. Rummet som från början var mitt, innan jag bytte rum. Hemma hos mamma och pappa. I västergötland. Jag har bott ganska länge här, i Götene. Det har hänt så mycket här, i Götene, i Skara, i Lidköping, i Skövde. Jag kommer att tänka på tjejer, ex (eller vad de ska kallas). Minns en speciellt mycket. Tänkte skriva några rader om henne. Kommer skriva en låt om henne, förmodligen.

Ditt namn. Det var annorlunda, nästan ett tant-namn. Vi introducerades för varandra genom att jag blev puttad in i dig, ganska hårt. Jag bad om ursäkt. Du skrattade lite. Jag tänkte nog att detta är kört, jag har gjort bort mig. Jag är full. Som fan. En lagkamrat kom fram och presenterade mig för dig (han trodde att det behövdes och det gjorde det väl). "Det här är Daniel, white trash". Vad fan menade han? Att jag var det. Snällt av honom. Du skrattade, det var charmigt. Jag tänkte vi kunde snacka lite, tog en öl, pratade. Hade trevligt. Vi gick till en närliggande lekplatts, utomhus, kallt. Tog en cigg. Jag rökte mest för att framstå som häftig. Senare åkte vi hem till mig, efteråt. Jag sa jag skulle fixa skjuts åt dig. Smart. Det hände inte så mycket. "Om vi ändå ska ses igen så kan vi lika gärna sova", sa du. Gött tänkte jag, ses igen alltså. Bra.

Turbulent. Det var några mil mellan oss, men vi träffades på helger. Det funkade. Jag hade dig, vi var väl inte ihop, fast vi gillade varandra, mycket. Vi gick på en konsert, Anna Ternheim, hade trevligt. Jag sov över, tänkte att vi är nog typ ihop. Det var vi nog, typ. Fast jag hade drabbats av något, något konstigt. Jag ville ha någon bättre, kanske var du för bra. Kände mig lite underlägsen på något sätt. Eller så var jag bara lite rädd för dig.

Efter ett tag, en del saker hade hänt. Inget allvarligt, lite för mycket småsaker. Vi lade ner. Vi fortsatte höras, bråkade om ingenting. Beslöt att nu hörs vi inte mer. Tog bort varandras nummer. Du skaffade kille. Vi sågs ute, du var påväg hem med mig. Vi skulle börja om, start over. Din kille ringde, du gick av bussen och gick hem och ut ifrån mig, trodde jag.

Ett år senare, nedslagen av ett annat nederlag. Fest i min lägenhet. Mess från hyresvärden: "Sänk!" Jag svarade: "Okej." Telefonen ringer, jaja, jag sänker lite till. Kollar displayen, känner igen nummret. Många treor. Hmm, är det, kan det vara, nej det är inte möjligt.
"Hallå, det är Daniel."
"Hej, det är Hetta." Vi pratar ganska länge, hon skulle dumpa sin kille och ville kolla hur allt var. Jag tappade fattningen helt erbjöd henne husrum tills hon hittar eget. Hon tackar ja. VI bestämde oss för att höras imorgon. Yes, nu har jag henne, äntligen. Va, vad var det för tanke, var det så jag hade känt? Idiot. Skickar ut folket somnar.

Messar dagen efter, vågade inte ringa ifall hon var upptagen. "Hej, vi kanske inte ska höras mer. Jag kommer nog inte göra slut med min kille. Ha det gött!"
Det var för dåligt för att vara sant. Nu satt man där med; baksmälla, ångest och en diss fetare än den värsta av dissar. Men ändå så kan jag inte bli sur eller. Arg. Det var jag som sabbade från början. Trots allt.

Såg en bild på henne idag. Fortfarande sötare än en pigelin och förmodligen gladare än någonsin.