Tack för allt, Henrik!

Det är med viss motvilja som jag läser articklarna om att Henke slutar spela fotboll. Det är inte förvånande, inget jag tappar hakan för. Det känns ändå inget vidare att konstatera att han lägger av. Vem ska man nu heja på i allsvenskan, Hysén?

Tack för alla mål, tack för en härlig, lång show, tack för en CL-titel, tack för allt!

Det är nog många som känner att det var dags för honom att lägga skorna på den berömda hyllan. Det är nog många som tycker att han borde gjort det tidigare. Men det är allt för sällan en sådan stor spelare fostras, när det väl händer så har man har rätt att hålla på hur länge man vill. Har man uppnått sådana fantastiska framgångar så har man rätt att spela innebandy istället för att springa livet ur sig på en snöig konstgräsplan. Man har rätt att tacka nej till landslaget och ångra sig... och ångra sig igen... och kanske en gång till.

När man spelar fotboll på min nivå så kan man ibland, likt ett barn, leka att man är stora spelare. Låtsas att man är Henrik Larsson, Etoo, Henry eller vem som helst, kanske leker vissa att de är Materazzi, vad vet jag.

Undrar om han vet om det, vilken förebild han är för unga som gamla? Och om han vet det, undrar hur det känns. Undrar hur det känns att veta att folk, unga som gamla, leker att de är honom?

Han nådde rakt in i den svenska folksjälen, alla svenne-bananer som man någonsin kan tänka sig gillar honom. Eller åtminstånde gillade honom. Det är inte illa att kunna svara så tråkigt på intervjufrågor som han och ändå kunna komma undan med det. I Sverige ska man inte vara tråkig eller dryg, men Henke hade förmodligen förtjänat en sådan status att han faktiskt fick det. Vara lite dryg.

Jag vet att jag som barn lekte att jag var Henrik Larsson, jag hade tröja nummer sju för att han hade det. Henrik var min pappas idol då (förmodligen nu också), han blev såklart också min idol. Pappa vet ju oftast bäst. Jag sprang omkring och lekte att jag var Henrik Larsson. Och om jag tänker efter riktigt ordentligt, om jag är helt ärlig mot mig själv, så gör jag det än.

Det hade varit en skön känsla att få berätta för honom hur mycket han betytt för mig, vilken sann idol han faktiskt är. Hoppas att den dagen kommer, tills dess. Tack så hemskt mycket King Henrik

Thoughts

Man undrar ju faktiskt vad du tänker. Man undrar ju om du har några slags förväntningar alls. Kanske hoppas på samma som jag, kanske vet att ingenting, ingenting, ska hända. Du kanske hoppas att på mer än vad jag hoppas på. Du kanske hoppas på mer än mig. Möjligheten att du inte ens reflekterat efter att ha svarat ja finns också. Tackade liksom ja slentrianmässigt. Enbart för att du inte var uppbokad.

Du kanske vill vara lite snäll, du kanske inte alls vill vara snäll. Du vill för att du vill, säger ja, för att du vill och kan.

Inför en första, eller andra träff hoppas man väl inte på så mycket. Det hoppet man sätter är nog att slippa ha tråkigt en stund. Man hoppas inte på blixtförälskelse, kyssar, rosa moln.

Vad hoppas jag på då? Att ha trevligt en stund tror jag.

det liksom svider.

Ställde larmet på 09:00 för att vara vaken i tid. Hinna plugga och så. Klockan är nu 08:50 och jag har varit vaken i en timma.

Jag drömmer väldigt konstigt innan jag somnar numera, jag ser någon. Jag ser någon som ger mig fjärilar i magen. Hon liksom är där för att symbolisera något, tror jag. Jag vet inte vem det är. Hon är söt, hon är samma varje kväll.

När jag vaknar såhär för tidigt som jag idag gjorde. Då liksom svider det i ögonen, det tåras och svider. När jag gäspar -tåras det än mer.

Hmmm

Det satt en man i parken när jag vandrade förbi. Han satt bredbent, ensam, rökandes. Man kunde känna i luften som han andades ut att han ville vara ensam. Ibland, när jag ser män eller kvinnor sitta ensamma vill jag prata med dem. De har säkert något intressant att säga. Inte något som skulle ge mig så mycket. Inte mer än en trevlig pratstund.

När jag kommit en bit ifrån mannen så kunde jag inte sluta tänka på hur hans rektion hade varit om jag satt mig bredvid honom. Hade han blivit arg, hade han gått därifrån, hade han suttit kvar helt tyst? Kankse hade han pratat med mig, vad hade han sagt då? "Hej" kanske han hade sagt. Vad hade jag haft för intressant att berätta?

Förmodligen ingenting som hade hjälpt honom.