Jag vaknar upp. Jag vill inte ens öppna ögonen, vill helst bara försvinna från jorden. Helst av allt skulle jag försvinna fram tills imorgon. Sluta ögonen, sova, vakna, måndag. Det går inte. Jag får ligga där och vrida mig i min egen ångest.
Mobilen försvann igår. Den försvann någonstans mellan Förfest och Mårtenson. Den ligger a) i taxi. b) i lägenheten som jag var eller c) på marken någonstans. Alternativ a och b är uteslutna. Taxi H-stad hade inte funnit någon mobil, inte igår. Vännen med lägenheten hade inte hittat någon mobil, inte idag. Spärrade kortet, väldigt trevlig tjej som svarade. Kunde inte ens ljuga och säga att kortet gått sönder (som jag tänkt göra), utan erkände att jag tappat bort juppinallen.
Om några dagar får jag nytt sim, fram tills då kommer jag må dåligt. Att vara utan mobil är som att vara ej kontaktbar. Exakt så är det. Det är ingen rolig känsla. Väckarklockan som byter ut mobilens larm är inte så vidare snäll den heller.
Whish I could turn back time.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar