Händerna är inte vad de borde vara, de skakar. Rösten, den är inte heller som den ska. Den darrar. Stegen är inte som de brukar, de är famlande. Som att de är rädda för att fälla krokben för benet som går bredvid. Hållningen, den är inte den bästa. Sammanhängande meningar? Nix.
Öh tänkte jag kunde hälsa... Hej. Tungan snubblar mot tänder och gom. Som om den aldrig kunnat framföra något vettigt alls. Orden kommer ut, men inte i rätt ordning.
Pulsen slår snabbare än efter den intensivaste av jakter. Sådana jakter som man minns från barnsben. Man hade kanske pallat äpplen eller kastat snöbollar på ett fönster. Man var jagad av en äldre man som skulle ha fast i en och låta en sona för sitt brott. Rädd och hög puls. 10, eller 12 år senare. Samma sorts rädsla och höga puls. Kanske inte samma rädsla, men väl samma puls.
"Magiskt men tragiskt" Så kändes det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar